Idag har inte varit en så bra dag:(
Hoppas på att jag orkar/ klarar gå till skapandegruppen på dagpsyk imorgon. Det brukar ge lite extra energi!!

Är jag tokig? Är jag galen? Smittar jag?

Jag vill genom att prata öppet om psykisk sjukdom hjälpa till att tvätta bort smutsen och skammen. För den finns fortfarande trots att det är år 2013, tro mig! Det är skamligt för många att ha någon i sin omgivning som har en psykisk sjukdom, som är sjuk i själen. För vem vill bli förknippad med en galen, en tokig? För många handlar det kanske om rädsla för hur de ska bemöta den sjuke, kan man göra fel? Tänk om jag säger något som gör att personen blir sämre eller till och med går så långt som självmord. En del är rädda för och känner sig obekväma av att vara i närheten av någon som är psykisk sjuk. Vi vet helt enkelt för lite om psykiska sjukdomar, men vi vet att benbrott det smittar inte! En person som opererat blindtarmen, brutit benet kan man umgås med som vanligt. Men en person som ligger i fosterställning i sängen utan en min eller respons, vad gör man då? Eller ännu värre om personen skriker av ångest och vill krypa ur skinnet. Hur beter man säg då?

Jag förstår att det är skrämmande att se någon vara så apatisk, det gör jag i allra högsta grad. Eller att vara i närheten av någon som har en sån ångestattack att personen skriker ut sin ångest. Det är jävligt skrämmande!! Vad jag inte förstår är den tabu och skam som fortfarande finns kvar. År 2013 ska vi väl veta bättre? Vara bättre upplysta! Ha mer kunskap! Många flyr från den som är sjuk och det är svårt att klandra dem. De tror förmodligen att de måste vara/prata på ett visst sätt mot den som är deprimerad, men det behövs inte. Var som vanligt, prata som vanlig etc. Bara var där! Visa att du du finns. Det räcker länge!! Förmodligen får du ingen som helst respons från den som är deprimerad när det är som värst. Men jag uppskattade/uppskattar verkligen att jag har vänner och familj som finns där. Jag är lyckligt lottad på det sättet att jag har ett stort social nätverk. Trots att jag både med ord, blickar och tystnad bett dem dra år helvete, bett dem låta mig vara ifred. Men de har inte dragit åt helvete, de har hållt sig kvar som klibbiga plåster, som inte går att ta bort! Jag har många jag kan ringa mitt i natten.

För man är väldigt utlämnad kl 4 på natten med en ångest från helvetet!

”Dom säger ta dig i kragen och vissa att du är någonting värd!

Men när man känner efter med handen är kragen borta och finns inte längre där!”

• Ta dig i kragen (Jaså , är det så ENKELT. Varför har ingen sagt det tidigare?)

• Ryck upp dig (Om jag kunde skulle jag väl göra det?)

• Vi har alla våra problem (Sagt av vårdpersonal. Och det är ju helt sant men det hjälper tyvärr inte mig!)

• Skärp dig (Köper du ett skärp till mig då?)

• Ta tag i ditt liv (Fan det bara halkar undan hela tiden)

• Men det är väl bara att göra! (Ja, eller hur? Tänkte inte på det!)

• Klart du ska följa med, det blir bra när du väl är där! (Varför är jag inte hos andra hela tiden då? Då är ju allt bar och frid och fröjd hela tiden!)

• Du måste verkligen........(Ja, det måste jag.....)

• Ska det vara så svårt att......(Kanske inte, men det är det faktiskt!)

• Var mer positiv (Ok)

• Det finns de som har det mycket värre! (Och det hjälper mig, hur?)

• Sluta deppa, vad har du att deppa över? (Kanske för att jag inte funkar överhuvudtaget)

• Försök nu tänka positivt (Ja, just ja! Det var ju det jag skulle göra!!)

• Du blir hur du tänker (Helvete! Och jag som bara kan tänka och älta skit!)

• Du måste välja att må bra (Jag lovar. Den dagen jag KAN OCH FÅR välja för min skithjärna)

• Kan jag kan du (Varför?)

• Älska dig själv (Just ja, det var ju det jag skulle göra. Ska tänka på det)

• Fånga dagen, Carpe Diem (Säg såna floskler en gång till och jag slår dig på käften!)

• YOLO (Håller med Jack Black: ”I´m fairly certain that YOLO is just Carpe Diem for stupid people”)

• Sluta tyck synd om dig själv (Jag ska genast sluta!)

• Jag förstår precis hur det är. Jag var jättedeppig igår kväll för att det hade gått skit med mitt matteprov. (Ja, och det är precis därför jag varit sjukskriven i 6 år. För att jag var jättedeppig igår kväll)

• Du får ju faktiskt anstränga dig lite mer. (Ja, varför gör jag inte det?)

• Du har väl inget att vara ledsen för! (Nej, det är ju just det som är problemet. Eftersom det inte finns något att rätta till!!)

• Så du äter lyckopiller! (Det är möjligtvis” idag kanske jag kan kliva ur sängen piller”)

• Se möjligheter inte hinder. (Ja, varför gör jag inte det?)

• Det kommer att gå över (När då? När jag gifter mig, eller?)

• Du har alltid ett val (Varför har ingen sagt det? Då hade jag ju inte valt att ha ångest från helvetet!)

• Man kan ju faktiskt välja att inte tänka negativt. (Nu är vi där igen! Varför har ingen sagt det)

• Allt sitter i huvudet (Sant! Tex. bristen jag har på seratonin, noradrenalin och dopamin)

Visst jag är bra på att måla fan på väggen. Har aldrig haft bra självkänsla/självförtroende. Oroar mig mycket. För allt som kan hända med barnen, med djuren, ekonomin etc Jag har en ökade känslighet och har alltid haft. Om någon hade sagt till mig att det är mitt fel ”att barnen i Afrika svälter, så hade jag trott på det.” Jag är en känslig person. Jag har svårt att säga nej. Jag ska fixa till allt och alla. Men alla käcka tillrop har och har haft en motsatt effekt!! Inte fått mig att gå framåt precis! Det funkar inte på mig......Funkar inte på någon med depression kan jag lova till 100%.

Men sluta inte prata med den som är deprimerad. Prata som vanligt! Och använd inga käcka floskler. Man är inte dum i huvudet bara för att man är deprimerad!

Då, 2007, hade vi fortfarande kvar vår stuga som låg ganska ensamt i en by. Allt jag ville var att vara ensam där, utan att behöva låtsas ”allt är bra leken”.

Jag pratade med min bästa läkare och mot honom var jag hela tiden ärlig! Han visste att jag hade konstanta självmordstankar. Han fick mig att lova att om jag kände att tankarna på döden gick mer mot handling så skulle jag söka Psykakut. Och visst kunde jag lova men jag kunde inte lova att det löftet var så mycket värt när jag väl är där. Vilket jag också sa till honom. Men han påstod att intellektet inte påverkades av depressionen och har man lovat så finns det i bakhuvudet.

Dessutom fick en vän mig till att lova att inte stanna i stugan själv även om jag desperat ville det! Jag ville vara själv med mina äckliga tankar, Ångest Oro Mardrömmar o allt annat som förpestade livet. Ett levande helvete. Orkade inte spela ”Jag mår bra spelet”. Orkade inte ens tänka tanken att leva med detta äckliga patetiska fetto till människa. Är jag verkligen värd att leva och orkar jag leva med den äckliga människan? Den meningen snurrade och snurrade i huvudet hela tiden!

I den här vevan fick jag en remiss till en privat psykiatriskmottagning i stan. Min bästa läkare tyckte att nu måste något göras! Efter att ha bytt antidepressiva och tiden gått utan att något hänt. Som han själv sa, så är han allmänläkare och jag borde träffa en specialist. Jag ville ju också att något skulle hända! Men jag vägrade släppa kontakten med min bästa läkare och han lovade att vi skulle ha samma kontakt som innan.

Jag fick en psykiater på det nya stället. Överläkare i Psykiatri på Halmstad lasarett, som även frilansade. Och det märktes! Han var jätteduktig, men förvirrad och stressad. Kände ändå att jag kunde prata med honom. Jag bad om att jag även skulle få en samtalskontakt, vilket jag förmodligen skulle kunna få om ett antal månader. Suck, att allt ska ta sådan tid. Jag behövde ju prata med någon NU!! Tur min bästa läkare fanns men han hade ju andra patienter än mig. Ny läkare, nya ideér. Så nu var det dags för medicinbyte igen. Och nu skulle det testas mer än en sort åt gången. Medicin, medicin, medicin......Jag gjorde ju allt för att bli bra och petade i mig det som de sa åt mig att göra. Magen tyckte inte att det var en lika bra idé, den protesterade hej vilt. Så då fick jag medicin för det med!!

Kände att mina lugnande tabletter inte var nog. Hjärnan började mer och mer tycka att döden var en särdeles bra idé! Jag kunde ju inte peta i mig Stesolid hela tiden, så jag tog upp en ovana jag varit utan i 11 år = Rökning! Ciggen fungerade faktiskt som lite lugnande och jag kunde gå iväg och vara i fred genom att säga att jag skulle gå och röka. Kunde gå iväg på timslånga promenader då jag satte mig och rökte lite då och då (väldigt ofta) och planerade hur bästa sättet för mig var att försvinna från jordens yta. För jag ville verkligen inte leva mer, inte existera, inte vara i vägen, inte vara någons hinder till ett bra liv och lycka. Jag var bara som ett stenblock som tyngde ner allt och alla! Så min hjärna skrek till mig: DÖ DITT ÄCKEL! OCH DET FORT SOM FAN!!

Jag var ofta tvungen att ta lugnande tabletter på dagarna, för att överhuvudtaget få lite lite ro och fungera på så sätt att jag inte bara gick runder i lägenheten, eller satt i ett hörn. Men jag hade ändå i minnet att inte ta lugnande tabletter för ofta. Ville inte bli beroende. Men när ångesten sätter in så finns det inga kloka val. Då är det ta en lugnande tablett eller hoppa från taket.

Utdrag ur dagbok:”Mayday Mayday! Ms Pernilla is sinking! Nu är jag verkligen under isen. Går det att komma längre ner, utan att utplåna sig själv? Tankarna som virvlar runt i huvudet är bara elaka och dumma. Jag vill inte mer! Orkar inte mer! Vad är det för mening med detta livet? Gå omkring som en zombie. Fattar inte att jag mår som jag mår. Jag har ju allt som är viktigt: En familj jag älskar och som älskar mig. En hund jag älskar och som älskar mig. Några nära underbara vänner, de underbaraste man kan tänka sig. Två bra läkare, den ena är iofs bättre än den andra men det har mer med att göra med vår personkemi och att jag känner mig trygg med honom. Litar 100% på att han bara gör det som är det bästa för mig. Jag har ett hem, möbler, jobb och mat för dagen. Men ändå ser jag inget meningsfullt med livet. Jag är bara meningslös och i vägen för andra lyckliga liv!”